Semesterrapport 2

Vad bryr sig väl havet om svininfluensan?

Semesterrapport

Moln på väg norrut. Någonstans i höjd med Hässleholm har de klumpat hop sig så pass att det blir skyfall. Här nere är gräsmattan kruttorr. Fredag i dag. Lyssnar på Beatles och väntar på att pastavattnet ska koka upp. I tidningen var det någon som skrev att Michael Jackson har betytt mer för dansen än Pina Bausch. Jag vet inte vad jag tycker om det. Jämförelsen gagnar knappast någon av dem.

nu blir det semester

Nu är det natt igen. De fyra senaste nätterna har jag varit vaken när solen går upp. Det är i och för sig ingen bedrift just nu, men jag njuter på något sätt av mörkret när det äntligen kommer. De punktvis upplysta hörnen när man tänder lampor skapar en koncentration som inte alls vill infinna sig när solen är uppe. Allt det här ljuset är ju underbart men man kan bli ganska orolig också. Och hemmet är inget hem utan elbelysning. Nu är vårt vardagsrum mest ett uterum där varenda fläck syns i ljuset av miljardwattslampan som dånar in genom panoramafönstret varje eftermiddag. Och i köket kan man knappast äta frukost om man inte täcker för fönstret med stor omsorg. Filen skär sig och blir jolmig på några minuter. Min morgonrock är alldeles för varm. Jag får äta frukost i kallingarna. Ringer det på dörren måste jag ropa "ett ögonblick".

I morgon far vi på semester och jag kommer inte att kunna blogga på ett par veckor. Det finns ju inget internet på landet och det är bra, för jag behöver internet som man behöver ett hål i huvudet just nu. Tjenare vilken webbpundare jag har blivit de senaste åren. Det är till och med så att jag kan bli abstinent och lite stingslig om datorn är avstängd för länge.

I kväll har jag i alla fall gjort datafinal för vårterminen genom att starta en facebookgrupp. Gå gärna med. Vi syns och hörs i juli.

Kram

Istället för Eriksdal

Många av de här fina dammarna har fått gro igen och vissa har tagits över av skateboardåkare. Den här - i Vättersparken i Årsta - är dock fortfarande i bruk. Det tackar vi för.

It better be good!

Kön till Eriksdalsbadet.

När det fortfarande inte riktigt har sjunkit in.

jag tänker:
Michael Jackson är död.
Vad blir nästa steg?

Michael Jackson är död

Overklig känsla. I vardagsrummet sitter Mimmi och tittar på Nausica med ungarna trots den sena timman. Jag såg just på aftonbladet.se att Michael Jackson har avlidit efter en massiv hjärtattack. Mimmi lyssnade på honom så sent som i dag. Hon kollar film nu. Jag vill inte berätta det än.

Trots att Michael Jackson under de senaste femton åren har sett mindre levande ut än zoombiesarna i Thriller-videon, är det fullständigt ofattbart att han är död. Han som sov i ett syrgastält för att leva i 120 år. Han som var så neurotiskt rädd för döden och baciller, att han lät testa sig för svininfluensan flera gånger om dagen tidigare i våras när den drog över världen.

Han var ju galen. Galen och extra allt. Och trots att man inte direkt lyssnade på Michael Jackson, gick det inte att undgå att ha en relation till honom. Han var som oväntad nakenhet på offentlig plats - man kunde inte låta bli att titta dit. Och det blev alltmer freakshow ju längre tiden gick, men han skrev bra låtar också.

Jag tänker på Thrillerplattan. Michael Jackson är redan trasig efter sin uppfuckade barndom. Han är redan en påpassad världsstjärna. Han spås blir nästa riktigt stora. Nu kommer hans andra soloalbum och alla som hade hört den innan den släpptes måste ha stannat upp och bara "jävlar vad bra". Det finns ju plattor där man kan föreställa sig stämningen runt mixerbordet. Hur alla bara måste ha myst och tänkt att detta kommer att bli en skräll som ekar länge. Jag tänker att det nog var så flera gånger när Bowie spelade in. Eller för den delen Jakob Hellman. Thriller är så full av charm, energi och briljans att alla inblandade måste ha gått hem från jobbet i brygga när den var klar.

Oj, oj, oj, vad han satte dit den då, den gången. Inte en siffra fel. Har ni sett videon från Motowns 20 årsjubileum? Jackson five har kört ett medley, och Michael stannar kvar på scenen när de andra går av. Och så kör han Billie Jean, dansar och sjunger (playback) och Diana Ross och alla andra de andra i lokalen står upp och applåderar långt innan han är färdig. Kolla den på youtube. Ska Michael Jackson bli ihågkommen, är det så.

50 år. Det är ingenting. Ändå känns det som att Michel Jackson alltid har funnits. Kanske för att han var varit offentlig person under hela min livstid. Kanske för att hans utslocknande blev så långdraget. Och Michael Jackson var så bra att trots alla kinky rykten kring hans person, trots de alltmer bizarra bildreportagen som skildrade hans ruttnande näsa, slutade man aldrig riktigt att tro på hans hundraprocentiga come-back. Har man liksom skrivit Billie Jean en gång, kan man göra det igen. Jag undrar vad han tänkte själv?

Någon har sagt att Michael Jacksons hade en störning som gjorde att stod på en elvaårings nivå emotionellt. En slags autism alltså. Och ja visst, han var nog bara elva. Han ritade teckningar av enhörningar och byggde ett tivoli på tomten. Och dog av en hjärtattack.

Det är djupt tragiskt. Stackars Michel Jackson. Stackars, stackars Michael Jackson, vilket jävla skitliv han fick. Trots att han skrev Billie Jean.

Mimmi vet nu. Hon kom ut här i köket när jag skrev. Overklig känsla. Killen som sov i ett syrgastält för att bli 120 år, blev bara 50.

barnen

Visst är det lite halvnördigt att lägga ut bilder på sina barn hela tiden, men när de är så här jävla söta, kan man inte låta bli.

Allvaret är nedärvt. Mårten har dessutom bränt sig på nässlor.

"..jag såg stora havet i dag/jag förstod hur stort det var"

Familjen sov på vägen hem från syrrans land i går. Två timmar genom uppländskt landskap, först roslagsskogar, sen jordbruksbyggd runt Uppsala och så slätt och motorväg. Det var som att åka från den lyckliga sommaren, genom vemodet och in i förtvivlan. Uppland blir bara fulare ju längre söderut man kommer, men Stockholm är en oas i det depressiva landskapet. När vi stod vi rödljusen vid Tegelbacken med huven mot Riddarfjärden och Södermalm kände jag att jag var hemma igen, på ett bra sätt. Jag kommer aldrig att lämna Stockholm. Jag kommer att bo här tills jag dör. Allt annat är nervösa ryckningar från ett understimulerat nervsystem.

Under hela bilfärden lyssnade jag på Jakob Hellmans "..och det stora havet". Den undgick mig nästan fullständigt när den kom och under de 20 år som följde, men jösses vilken skiva. Konstigt nog gillar jag den mest daterade låten bäst. Titelspåret "och det stora havet" har en produktion som luktar både Glennmark och Imperiet, men när refrängen kommer och Hellman klämmer i med "jag såg stora havet i dag/jag förstod hur stort det var" känner jag hur jag bara måste trycka gasen lite närmare botten.

I dag såg jag Youtubeklippet som skildrar hur en ung kvinna sjunker ihop och dör på en gata i Teheran, träffad i bröstet av en kula. Jag orkade bara se klippet en gång, men vad jag minns uttryckte hennes blick snarare förvåning än någonting annat. Hon lär ha talat i mobiltelefon och hamnat lite på efterkälken från den grupp hon var i sällskap med när hon träffades av kulan. Några korta ögonblick senare var hon död. Livet är så meningslöst skört.

En lucka i golvet

Under den här luckan förvaras bland annat pilsner. När någon är där nere hålls luckan öppen. Om det är mörkt ser man inte det. Som i går kväll när jag skulle bära in Stella i sovrummet. Stella vaknade i fallet. Jag fick mitt livs chock och ett svullet knä. Och jättemycket sympati.

Jag är hemma i dag.
Städar, plockar, sköter lite pappersgrejs. Går mest runt och petar än här än där. Känner mig lugn. Jobbångesten som red mig för några dagar sen har tagit midsommarledigt. Snart ska jag åka till JYSK och köpa inflyttningspresent till syrran.

Lyssnar på hårdrock på hög volym.
Hoppas att grannarna ska höra hur tuff jag är.

Pippis pappa var kung i söderhavet

Så här skriver Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman i förordet till samlingsvolymen "Boken om Pippi Långstrump":

[....] På 1940-talet var neger det vedertagna svenska namnet på människor med svart hudfärg som levde i andra världsdelar än vår. Det bodde just inga svarta människor i Norden, mycket få svenska barn hade sett några i verkligheten, och TV fanns inte än. "Negrer" var exotiska.
På 2000-talet har ordet neger kommit att uppfattas som så förolämpande att utgivarna av Pippi Långstrump-böckerna har tvingats fråga sig om det bör rensa bort ordet ur texten, överallt där det förekommer. Byta ut det, skriva om. Pippi skulle då exempelvis inte säga "min mamma är en ängel och min pappa är en negerkung" till Tommy och Annika, utan - ja, vad tycker vi att hon skulle säga?
Saken är inte riktigt så enkel som man kanske kan tro. Pippi kan förstås aldrig göras till ett 2000-talsbarn. Och det har alltid varit en omöjlighet att få henne att uppträda lämpligt. Själva vanvördigheten rår ingen på. Däremot kan vi inte se att hon någonstans i böckerna uppträder fördomsfullt.
Vi som är Astrid Lindgrens rättighetesinnehavare efter hennes död har inte velat medge en modernisering av hennes Pippi Långstrump böcker.

Man kan fråga sig varför? Är sankt Astrid så helig att inte ens dessa hennes tidigaste dumheter får korrigeras. Pippiböckerna är lysande högläsning för barn, mina ungar älskar Pippi, men jag måste alltid korrigera när jag kommer till avsnitten som behandlar Pippis pappa eller kurrekurreduttön. När jag läser är Pippis pappa "kung i söderhavet" och jag tycker inte att det på något vis gör att texten tappar magi eller att den blir missvisande.

För övrigt är just de avsnitt av Pippi Långstrump när hon är i Söderhavet, de fattigaste Astrid Lindgren skrev under hela sin karriär. Här tappar Pippi hela sin anarkism och blir istället en kolonial liten missionärsflicka som ska lära de stackars mörka barnen en smula demokrati:

Nu försökte Momo förklara för Pippi varför de låg på knä för henne.
-Du vara micke' fin vit prinsessa, sa han.
-Jag ingalunda vara micke' fin vit prinsessa, sa Pippi på bruten kurrekurreduttiska. Jag vara i stort sett bara Pippi Långstrump och nu jag giva absolut katten i det här tronandet.

Jag undrar hur det är att läsa Pippi om man själv kommer från låt säga Gahna, eller om man läser för en dagisgrupp där två av barnen kommer från Nigeria. Smyger sig då inte en känsla av overklighet in i dessa barn? En känsla av att de aldrig riktigt kommer att slippa undan det där fula koloniala uttrycket, hur mycket de än vill och intalar sig att det bara är ett ord?

N-ordet känner de nog igen, det har de hört, men vad känner de här barnen när det kommer från fröken, när hon läser om den av alla barn och gamla så älskade och 100% godhjärtade Pippi Långstrump?

Det finns facebookgrupper som förfäktar vår rätt att säga "negerboll" (över 100 000 medlemmar i Sverige). "Negerboll är ett bakverk och det ligger ingen ondska i det", säger man. "Ordet neger syftar på att bakverket är svart och inget annat."

Jag håller inte med. N-ordet är ett mobbingord, ett statusänkarord, ett ord som vill placera in en fjärdedel av jordens befolkning i ett fack som det är lätt att tycka synd om men lika lätt att trycka ner. Det är ett ord som för länge sedan borde vara raderat ur vårt språkmedvetande. Ett ord som är en rest från den tid då man startade rasbiologiska institut i Uppsala och då ingen svart man eller kvinna fick sitta längst fram i bussen i Georgia. Den tiden är förbi nu.

Kan inte Karin Nyman inse det, förpassar hon Pippi till en av historiens fulaste sophögar.

Den 24 augusti blir det kul

I höst öppnar jag och Henrik Blomkvist en ny stand up-klubb på Björn Sjöös underbara bar El Mundo. Vi startar den 24 augusti och återkommer sen varje måndag.

Så komiker: Boka in er. Vi har en hel höst att fylla. Facebookgrupp startar inom kort.

mannen på bilden

Mannen på bilden har inte somnat än trots att klockan är närmare 11. I min dator finns ett nytt avsnitt av True Blood. Vi har väntat på säsong 2 sen i julas och nu är det bara en svårsomnad unge mellan oss och Sookie Stockhaus nya äventyr i vampyrvärlden.

Alexander blir större nu. Han pratar bra och kan uttrycka sig väldigt rakt och koncist. Det är en häftig tid som förälder, den när barnet kommer ut ur sitt stumma skal och börjar nyansera sig. Alexander vill äta sin frukost i vardagsrummet. Han säger det klart och tydligt. Han vill gå ut också. Och han gillar sin pippidocka och han tycker att pyjamasen är en klänning. Några små gluggar in i en föreställningsvärld och ett kynne som har varit stängda fram till nu.

Bilden tog jag för ungefär två veckor sen. Det är mormor i andra änden av luren. Hon är rätt bra på att prata länge för man måste prata länge när man pratar med Alexander. Man måste ha tålamod, men det är det värt, för när han är klar kramar han och pussar luren. Sen vill han spela fotboll. Han säger det.

sorry för att det inte bara blir uppdatering varannan dag

Oj, jag märker att min blogg har blivit en varannadagsblogg. Det var inte bra. Jag vet inte vad som händer, men jag glömmer bort den ibland. Den är som en diskret katt som ligger och sover i soffan hela dagarna och bara jamar till när den vill ha mat eller vill gå ut. Den här katten är ganska gammal nu. I bloggsammanhang. Två år och några månader. Det går 25 bloggår på ett människoår, så nu är den en 50-årig gubbe - lite trött och ganska proppmätt. Lite som Bengt Ohlsson.

I kväll är jag glad. Jag har varit nere på Big Ben och gjort sista gigget inför sommaren. Som vanligt var jag kräkfärdig av nervositet innan. Jag drömde faktiskt i natt att jag stod där på scenen och inte fick ur mig ett ord. Lite så kändes det att det skulle bli också. Jag memorerade och memorerade utan att något fastande. Till slut tog jag ett varv runt kvarteret och körde rutinerna högt för mig själv och sen släppte jag skiten den sista halvtimmen som var kvar innan jag skulle upp.

Fredrik Andersson som var MC i kväll är lysande. Det finns ett enkelt sammanhang mellan honom och mina bättre Big Ben-framträdanden: varje gång han har varit MC har det gått bra för mig. Han lyckas luckra upp publiken på exakt rätt sätt. Före mig var det en kille som inte hade samma tur. Publiken satt mest tyst och ville inte svara på hans skämt. Så innan jag gick upp, värmde Fredrik upp dem ytterligare lite till. Sen var det bara för mig att hoppa i och simma. Och jag kände mig lugn och trygg och till och med de skämt jag hade tänkt att utelämna för att de var för taffliga eller svåra, gick hem med råge.

Efter mig klev Sandra Ilar på och nu var jag äntligen så pass närvarande att jag kunde lyssna och ta in. Hon är lysande. Hon är fullständigt egen och följer en mycket svårknäckt men briljant kod när hon skämtar. Hon kanske inte kommer att kunna försörja sig på företagsgigg, men redan nu, trots att hon bara är 19, har hon blivit en komikernas egen favorit.